Kinaresa till England

Vi flyger från Stockholm Arlanda respektive Köpenhamn Kastrup till London Heathrow, där reseledaren Kerstin Andersson möter på Terminal 2. Vi anländer tidig förmiddag. Egen buss tar oss in till centrala London till hotell och incheckning.

 Men för att direkt få en känsla för det kinesiska så börjar vi redan på väg från flygplatsen med ett stopp vid Kew Gardens där vi ser den kinesiska pagoden – The Great Pagoda. Pagoden byggdes 1762 som en gåva till prinsessan Augusta som var trädgårdens grundare. Augusta var gift med tronföljaren Frederick, som dog innan han hann bli kung. Det är en av flera kinesiska byggnader som ritades av Sir William Chambers som hade rest i Ostasien och studerat arkitekturen där. Den är ett fint exempel på kineseri från den tiden och var en av de tidigaste utkiksplatserna i London. Man kan fortfarande ta sig upp i pagoden och avnjuta utsikten. Om tiden tillåter (=om flyget var i tid) så ägnar vi även en stund åt den japanska trädgården. Vi är ju inte främmande för Kinas grannländer!

Välkomstmiddagen blir naturligtvis kinesisk. I samband med middagen ges information om resans program och lite tips om vad man för övrigt kan göra i London.

I resans pris ingår resekort för hela res-tiden så vi kan snabbt och lätt ta oss fram med allmänna kommunikationer.

Lite allmän kinakunskap får vi oss till livs under resans alla programpunkter men framför allt vid den kinesiska avdelningen på British Museum där färdledaren visar och berättar. Där får vi allmän information om kinesiskt vardagsliv, klädedräkter, begravningsceremonier, tempel, hantverk och mycket annat. British Museum har mycket kinesiskt att visa, bland annat en stor utställning med kinesiskt porslin. Vi får lite tid för egna upptäcktsfärder i museet innan vi fortsätter till vår kinesiska lunch.

Efter lunchen blir det en promenad i Chinatown. London har haft en kinesisk befolkning sedan 1700-talet. Ursprungligen låg de kinesiska kvarteren runt dockorna i East End vid Limehouse.  I början av 1900-talet fanns här ett sprudlande liv av färgstarka restauranger och butiker, vilka mest riktade sig till hungriga och köpglada sjömän. Historien om dagens Chinatown börjar efter den stora eldsvådan i London 1666. När man snabbt ville bygga upp staden igen så riktade man blicken mot ett militärt övningsfält. Områdets ägare, Lord Gerrard, gav tillåtelse till bebyggelse på platsen. Gerrard Street, som nu är en av huvudgatorna i Chinatown, färdigställdes 1685. Man byggde även en marknadsplats och ett slakthus. Soho var fött och blev väldigt snabbt en attraktiv plats i staden. Den drog till sig kulturpersonligheter och politiker som löste livets gåtor, bland annat på Turk’s Head Inn. I slutet av 1800-talet blev platsen en magnet för invandrare som franska hugenotter, italienare, judar och malteser. Soho blev ett ”hett” område. 

Under efterkrigstiden led den kinesiska folkgruppen av brist både på inkomster och geografiskt utrymme. När många flyttade till Soho på 1950-talet var platsen redan känd för sitt nattliv och för att där fanns billigt boende. Lyckligtvis för den kinesiska befolkningen så hade brittiska soldater, som kom tillbaka från fjärran östern, utvecklat smak för kinesisk mat. Kinesiska livsmedelsbutiker och restauranger växte upp. Deras framgångar lockade dit kinesiska entreprenörer från East End och dagens Chinatown hade sett dagens ljus. I slutet av 1960-talet fylldes befolkningen på av immigranter från Hongkong. En speciell researrangör för hongkongbor som ville arbeta i restaurang startades. Under 1980-talet fick platsen en mera kinesisk prägel och flera gator gjordes om till gågator. Vi gör en guidad promenad i området, arrangerad av en lokal kinesisk organisation, som avslutas med en kinesisk middag i Chinatown.

London var en gång centrum för tehandeln i Europa. Allt te som fraktades till Europa passerade Londons hamn. Vi gör ett besök på Cutty Sark, ett klipperskepp som trafikerade te-rutten mellan Kanton och London. Hon byggdes i Dumbarton i Skottland 1869 för Jock Willis Shipping Line, var ett av de sista klipperskeppen som byggdes och även ett av de snabbaste. Vid bra vind kunde hon hålla en hastighet på 17 knop och hon kunde, vid gynnsam vind, göra resan mellan Kanton och London på 107 dagar. I slutet av 1800-talet konkurrerades segelskeppen ut av de nya ångfartygen och Cutty Sark fick därefter en varierande karriär, bland annat som ullskepp från Australien och som fraktskepp för ett portugisiskt företag, innan hon slutligen, i början av 1950-talet, hamnade som museiskepp i London. Vi ser skeppet och en utställning om skeppet och tehandeln. Whiskyn Cutty Sark har fått namn efter skeppet.

Cutty Sark ligger i Greenwich och där ligger även världens enda solfjädersmuseum (The Fan Museum) som vi naturligtvis besöker. Solfjädern har en lång historia och den verkar ha uppstått på olika platser oberoende av varandra. Man behövde ju något att svalka ner luften med. De tidigaste bilder som visar solfjädrar härstammar från 3000 före vår tideräkning. De äldsta är alltid av den fasta sorten, hopfällbara solfjädrar kom mycket sent i historien. Gamla kinesiska skrifter associerar solfjädrarna med gamla mytiska och historiska figurer. De första europeiska hopfällbara solfjädrarna var inspirerade eller kopierade från exemplar som fördes till Europa av handelsmän och religiösa samfund som hade etablerat sig längs kusterna i Kina och Japan. Dessa äldsta solfjädrar reserverades för kungligheter och adel och betraktades som statussymboler. De tillverkades oftast av värdefulla material som elfenben, pärlemor och sköldpaddskal och dekorerades med guld, silver och ädla stenar. Motiven målades av skickliga hantverkare och konstnärer. I museet får vi se olika typer av solfjädrar och vi får följa solfjäderns klassresa från en dyrbar leksak för de besuttna till att bli en turistsouvenir.

Te är naturligtvis viktigt när man talar om Kina och vi kommer att få information om te och även att smaka på olika typer av te.  Det går även att inhandla olika typer av te.

Enligt en kinesisk legend var det Shen Nong, en av de första mytiska kejsarna som bland annat påstås ligga bakom örtmedicinen, som först upptäckte teplantan. Enligt en något senare men mera fantasifull legend så var det Bodhidharma, den indiske munk som spred Chan-buddhismen (som i Japan kallas zen) till Kina och som hade svårt att hålla sig vaken under långa meditiationer. Vid ett tillfälle mediterade han i nio år och blev väldigt irriterad på ögonlocken som envisades med att falla ner. Till slut skar han av ögonlocken och på platsen där han kastade dem växte en planta upp, vars blad såg ut som ögonlock. Bodhidharma tänkte att det måste betyda något så han tillredde en brygd av bladen. Och, när han hade druckit den så kunde han hålla sig vaken.

Det som är sant är att det var buddhist- och taoistmunkar som började med att dricka te. Verklighetens Shen Nong och Bodhidharma var troligen taoistmunkar. Munkarna var de som utvecklade den kinesiska örtmedicinen, de plockade örter och testade på sig själva. De upptäckte att om de fick i sig något som de inte mådde så bra av så gick det att använda te som motgift. Tebruket spred sig, först till de besuttna klasserna och, långt senare, till vanligt folk. Det utbildades temästare och te-experter. Teet var värdefullt och måste hanteras med vördnad.

Tebusken finns i många varianter och växer på många platser på jorden men det var kineserna som spred tebruket över världen. Teplantan är en av världens äldsta nu levande växter, den överlevde istiderna på den kinesiska högplatån och spred sig sedan över ett stort område på båda sidor av ekvatorn. Den är väldigt kräsen när det gäller temperatur, vattentillgång och jordmån. Största området för teodling i Kina finns i mellersta delen av landet, kända teplatser är Hangzhou (Long Jing te), Suzhou (Bi Luo Chun) och Huangshan (Mao Feng).

Tebusken är egentligen ett träd som tuktas för att det skall vara bekvämt att plocka bladen, vilket görs för hand. Det är behandlingen av bladen som avgör vilken typ av te det skall bli, inte buskens art. Grönt, Wu Long  (Oolong) och svart te kommer från samma buske. Det som påverkar smaken är jordmån, vad som växer alldeles intill (teet tar lätt upp smak av t ex doftande blommor) och hur tebladen behandlas. Även årstiden när bladen plockas har betydelse.

Ursprungligen kokade man tebladen och drack avkoket. Det smakade inte så bra men om det bara skulle användas som motgift så var ju inte smaken så viktig. Senare kom man på att man kunde torka bladen och brygga dem i varmt vatten och man utvidgade konsten för att få drycken att smaka bättre. Numera behandlas bladen med ett stort antal moment där man pressar, torkar och upphettar dem. Detta går till på lite olika sätt på olika platser och man får också te som smakar olika. Länge var det bara grönt te som gällde men man kom på att man kunde behandla bladen så att de klarar en längre transport utan att mögla. Detta är också en omständlig procedur då man låter bladen vissna, rullar dem, låter dem oxideras och torkas. På det viset får man svart te som ibland kallas för jäst te fast det egentligen handlar om en oxidering. Wu Long (Oolong) te är också oxiderat men bara hälften så lång tid. Grönt te är det nyttigaste av de olika varianterna och sägs innehålla över 400 olika näringsämnen inklusive C-vitamin, som mirakulöst nog överlever det varma vattnet i te. Vattentemperaturen är också viktig, olika temperaturer rekommenderas för olika typer av te.

Efter detta får vi en kinesisk lunch.

Buddhismen uppstod i det område som nu är Indien och Nepal för mer än 2000 år sedan. Läran spreds och kom in i Kina via olika vägar. Till att börja med så betraktades den som en utländsk lära som bäst passade för utlänningar men med tiden tog buddhismen upp idéer från Kinas inhemska läror, konfucianismen och daoismen (taoismen). En buddhism med kinesiska förtecken uppstod. Den kinesiska buddhismen skiljer sig på avgörande punkter från den buddhism man finner i t ex Thailand. Numera är buddhismen den dominerande livsåskådningen i det kinesiska området, samtidigt som konfucianismen och daoismen lever kvar, de har påverkat varandra ömsesidigt och en del gudomligheter förekommer på flera ställen. Vi besöker ett kinesiskt buddhisttempel, Fo Guang Shan (ung = Berget med Buddhas glans), som är ett annex till ett tempel i Taiwan. Templet förespråkar humanistisk buddhism vilket innebär att den buddhistiska läran skall genomsyra vardagslivet. 

Vi har ingen gemensam middag denna kväll men de som vill äta middag tillsammans kan gå med färdledaren till en restaurang som vi beslutar tillsammans.

Idag har vi inget gemensamt program och inga gemensamma måltider. Vi har tid för egna utfärder och äventyr. London har ju mycket att erbjuda och det brukar inte vara något problem att sysselsätta sig. Den som inte känner sig färdig med British Museum kan återvända dit. Även Victoria & Albert Museum har mycket intressant och ett fint kinesiskt galleri.

Eller, varför inte uppleva London på ett helt nytt sätt, under en stadsvandring med London Walks. Om du redan tidigare sett mycket av London erbjuder London Walks och även andra arrangörer många andra möjligheter, t ex ett dagsbesök med stadsvandring i Oxford eller Cambridge. Även intressanta Bath (som har fått sitt namn efter stadens romerska bad, byggt av romarna på 900-talet) kan besökas över dagen. Färdledaren bistår gärna med råd och tips.

Idag åker vi ut till Brighton vid Englands sydkust. Brighton är känt som en badort, för sin kitschiga pir, vindlande gränder med små, intressanta butiker och för världens första vertikala linbana som går upp till ett rörligt utsiktstorn.

Men, vi börjar med att besöka Royal Pavilion, en exotisk fantasiskapelse som är arvet efter en misslyckad diplomatisk mission till Kina på 1790-talet. Konstnären William Alexander besökte Kina 1792-93 som deltagare i Macartneys diplomatiska delegation till Kina. Syftet var att förbättra handelsförbindelserna mellan Storbritannien och Kina. Alexander var en av ett mindre antal konstnärer och vetenskapsmän som var med för att dokumentera ett land som få västerlänningar hade kännedom om. Missionen blev ett misslyckande men Alexander producerade över 2000 teckningar från landet. Efter återkomsten till England så användes Alexanders teckningar för att illustrera resan. År 1805 publicerade Alexander verket ”The Costume of China” som visade 48 akvatinter föreställande kinesisk klädedräkt, liv och arkitektur. Illustrationerna blev populära och inflytelserika. De inspirerade bland andra Frederick Crace, en av inredningsarkitekterna till Royal Pavillion. Flera av de kinesiska motiv som man ser där är kopierade direkt från Alexanders bok.  I tornet finns även en bambutrappa både i riktig bambu och i bambuimitation.

Royal Pavillion var ursprungligen en kunglig fritidsbostad som prinsen av Wales, sedermera kung George IV, lät uppföra i början av 1800-talet. Detta bidrog till den popularitet och befolkningsökning som Brighton genomgick från att ha varit en liten fiskestad på några tusen invånare till 50 000 invånare i slutet av 1800-talet. Prinsen var dock inte lika populär så man lät bygga en tunnel från huvudbyggnaden till stallet där han kunde förflytta sig osedd. Tunneln är intakt men inte öppen för allmänheten.

Vi ser Royal Pavillion och får sedan tid att ströva runt och uppleva övriga delar av Brighton. Vi åker tillbaka till London. På kvällen samlas vi för en gemensam avskedsmiddag.

Frukost på hotellet innan vi åker med gemensam buss till flygplatsen, hemresa med flyg London-Stockholm, alternativt London Köpenhamn mitt på dagen. Hemkomst på eftermiddagen samma dag.